Polyvagal teori - styrkor och svagheter
Inspiration
Inspiration
Jag har funnit polyvagalteorin kliniskt användbar när jag arbetar med trauma, där jag använder Tapping/havening - och samtidigt...
... och samtidigt har jag haft förbehåll till förenklingen av psykologiska och fysiska reaktioner på trauma.
I min syn på världen finns det mer komplexitet och gradering mellan vad Stephen Porges kallar socialt engagemang och kamp/flykt - bland annat det som ibland kallas "spiralen" inom KBT, ett alldeles eget tillstånd av ökande försvar, som kulminerar i kamp/flykt när vi passerar ”the amygda-line” som det ibland uttrycks i idrottspsykologi.
Polyvagalteorin är för mig mycket användbar som utgångspunkt för att reglera stress. Termen ”neuroception”, för hur våra traumtiska reaktioner kan utlösas snabbare än medveten uppfattning stämmer helt med min uppfattning av detta.
Utöver detta pekar polyvagalteorin på hur samtalsterapi ofta inte räcker som behandling för trauma, eftersom det är en neurologisk betingning som behöver återställas. Den visar också hur diagnoserna i DSM-V ofta är övergripande förenklingar som inte erbjuder lösningar i konkret behandling, kanske snarare försvårar behandling genom att klumpa ihop symptom som överlappar.
Jag hittade en artikel som ger mina reflektioner en tydligare röst.
EXTRAKT
Bekymrade individer som söker terapi tillbringar mycket av sin tid med att leva ”i sina sinnen”. Psykoterapi förmedlas av talat språk, vilket leder till att många reduktivt hänvisar till processen som ”samtalsterapi” och oavsiktligt försummar den avgörande betydelsen av icke-verbala aspekter av det terapeutiska mötet. Potentiella begränsningar av konventionella psykoterapier inkluderar:
- Överbetoning på kognitiva aspekter, med förstärkning av hjälplöshetsberättelser eller scheman
- Riskerar att försumma påverkan på kroppen
- Kan vara onödigt långvarigt och kostnadseffektivt
- Debriefing av kritiska incidenter i efterdyningarna av trauma är en extrem form och kan vara kontraproduktiv
Länk till hela artikeln >>
Sammantfattningsvis är polyvagalteorin för mig bland det bästa som hänt på senare tid inom förståelsen för och behandling av trauma, och den behöver fortsätta sin utveckling.
